Har suttit och plöjt igenom dokumentärer hela kvällen. Har nog sett alla hemskheter ni kan tänka er. Har svårt för sådana dokumentärer.. Se hur andra människor lider i världen i detta nu medan jag själv sitter och kollar på deras lidande som "fredagsmys" med godis och läsk samtidigt som jag oroar mig för att mina naglar fått en sämre kvalité sen jag bytte nagellacksremover. Jag går från att se hur människor äter på andra människor innan de ens har dött till att kolla mig i spegeln och inse att jag måste göra något åt min katastrofala hårfärg. Sen inser jag hur små mina problem är och går tillbaka till dokumentären.. några minuter senare står jag vid spegeln igen.

Men man kanske måste ha några pauser ibland. Fly bort och blunda från verkligheten och ägna sig åt totalt onödiga saker som en orange hårfärg. För hur kan man annars känna sig lycklig igen? Om man inter blundar för verkligheten?

Visst vill jag hjälpa dem som har det svårt. Jag vill hjälpa dem som har det värst! Jag vill hjälpa dem barn som ligger uppsprättade på marken då unga soldater fått för sig att ett ungt barns blod ska skydda dem från kulorna. Men hur ska man hjälpa det barnet? Jag vill inte hjälpa det barnet som går hungrigt, det barnet har fortfarande en chans. Jag vill hjälpa barnet som redan dött av svält. Men det är omöjligt. Så istället sitter jag här och känner mig oduglig. Oduglig och orangehårig.

Får inte ur mig något vettigare idag. Over and out.